D vitaminet – Solljus Del 3

Nu är det VÅR!

Alltså idag har solen varit framme ordentligt, tillochmed här i Skottland. Edinburgh är kanske världens vackraste plats sådana här dagar..

För ca tusen år sedan skrev jag lite om just solljus, där jag lovade att skriva mer och prata om D vitamin… Hopps, det glömde jag visst bort! Men nu, såhär precis innan vi ställer om klockan till sommartid (på söndag. Framåt tror jag? Jo.. Fast blä, då får man ett par dagar med lite jet lag) tänkte jag att det kunde vara dags!

..::::..

Jag skrev i den senaste delen (LÄNK HÄR) att jag faktiskt rekommenderade att man INTE använder solskyddskräm. Solskyddskräm kan mycket väl skydda, men bara om den används på rätt sätt – smörj hela tiden och se till att du har ett synligt vitt lager på huden.  Används den inte på rätt sätt är det lätt att man tror att man är skyddad trots att man inte är det! Och då kanske det kan vara bättre att ta på sig kläder och hålla sig i skuggan tänker jag..

En annan anledning till  att jag tycker att man inte ska använda solskyddskräm jämt är det faktum att vi trots allt är anpassade till de UV strålar som, i det långa loppet, kan skada oss. Det är som med det mesta annat – huruvida något är ett gift eller inte beror på dosen. Så man ska vara försiktig! Men solljus, och speciellt de farliga UVB strålarna, är livsviktiga för oss. Som jag skrev tidigare, så suger vissa molekyler upp ljusets energi och elektronerna i molekylen blir då mer aktiva och börjar hoppa runt. Det gör att kemiska reaktioner mycket lättare inträffar. Ett exempel på en sådan kemisk reaktion är när kolesterol blir till D-vitamin.

Här är en, rätt invecklad, bild på lite av D-vitamincykeln som jag stulit. Jag har märkt ur de viktigaste delarna:

vidD_medkommentarer

Hur funkar det?  Som du, förhoppningsvis, ser i det lite röriga diagrammet här ovan så binder D-vitamin till en D-vitaminreceptor inuti våra celler. Så här ser själva vitamin-D3-molekylen ut, för oss keminördar:

Screen Shot 2017-03-24 at 13.59.04

(klicka på bilden för keminördsinfo)

dvit_in_VDR_5b41

Här inne sitter ett D-vitamin i receptormolekylen (klicka på bilden för biologinördinfo)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

D-vitamin binder alltså till ett protein inuti cellkärnan som fungerar som en receptor (VDR där uppe i diagrammet, och den gröna blobben här uppe till höger). Om ett protein är en receptor så betyder det att den startar en hel mängd mer eller mindre komplicerade biologiska reaktioner i cellen. När det gäller receptorn för D-vitamin så startas reaktioner både inuti själva cellkärnan (där DNA finns, ihopklumpat i kromosomer) och utanför. Inuti cellkärnan så gör receptorn så att olika delar av DNA – alltså olika gener – slås av eller på (genom att typ lossa lite på kromosom-bunten så att själva DNA-strängen kommer fram och genen kan ha effekt). Utanför cellkärnan så  både startas och stoppas några av de många olika mekanismerna som håller cellen i trim i allmänhet.

Man förstår såklart inte än exakt alla mekanismer som D-vitamin till slut påverkar, men det man har sett i experiment visar på en tvådelad effekt. För det första så HÖJER D-vitaminet vår immunitet på ett sätt som gör att vi blir mer motståndskraftiga mot bakterier, virus och annat krafs. För det andra så SÄNKER D-vitamin vår immunitet något genom att dra ner på vissa dåliga inflammationseffekter som orsakats av kronisk inflammation. (Just inflammation är jätteintressant! Jag har skrivit lite om det innan, HÄR, och kommer säkert skriva mer)

Summan av kardemumman är alltså att D-vitamin är ultra-bra för kroppen!

Så ut i vårsolen nu ett litet tag och njut, och ät så mycket fet fisk du orkar.

Klart slut  —  T

Ps. Kanske vill du också ta D-vitamintillskott? Det gör jag. Allra helst under vintern. Här i Skottland är man ju inte direkt överöst med solkust på sommarn heller… Men eminenta vetenskapsjournalisten Ann Fernholm, som har gjort en massa tester på sig själv, behöver till exempel inte ta tillskott. Läs HÄR om du vill veta mer.

Länk till en vetenskaplig artikel om vitamin D3 som jag använde här

Länk till Solljusserien del 1

Länk till Solljusserien del 2

 

Advertisements

Freeeedagsfeeling

Yaaaas, äntligen fredag!

Det är ju lustigt att jag är så pepp för fredagen, när det enda jag har planerat in för helgen är…. jobb… ?!

Alltså, bara känslan att inte BEHÖVA åka till kontoret och inte BEHÖVA kliva upp före 10 om jag inte vill är ju guld värt.

Just nu på jobbet är jag insnöad på konceptet allosteri i proteiner. Allosteri är när man pillar på ena sidan av ett protein (till exempel genom att binda fast en läkemedelsmolekyl) och helt fuckar upp proteinets funktion på andra sidan av proteinet. Det är superintressant om man är biokemist. Promise..

Jag har en liten fundering när det gäller hur man beskriver allosteri, och har en ide.. Den involverar att jag rakt av stjäl hälften av ett program jag gillar, lägger till en annan del av ett annat program och avslutar med en nypa statistisk analys. Sedan limmar jag ihop allt lite hur som helst, innan jag med rådjursögon och djup urringning frågar min programmerar-sambo om han kan hjälpa mig “lite”.

Boom. Helgen räddad.

Ha en go helg! Här är en låt jag har på hjärnan just nu som ger lite feeling!

DAMN it…

En studie som kom ut i Nature inatt har visat att ÄNNU en  mekanism som fettvävnaden i kroppen ställer till det för oss! Fettet sitter där och skickar ut signaler som stänger av eller på gener i andra vävnader.

Alltså, vi vet ju att fettvävnaden vi har på kroppen inte bara sitter där passivt, utan faktiskt är ett viktigt organ i sig som utför olika funktioner och skickar ut en mängd signalsubstanser. Dessa kallas Adipokiner och styr en mängd funktioner, till exempel hungerkänslor och blodglukosnivåer. Allt detta är ju i sin ordning så länge man inte har för mycket fettvävnad…

Men så sjukt irriterande att bilringen på magen liksom inte bara sitter där och skvalpar utan även slåss för sin överlevnad genom att göra mig hungrig och fucka up i allmänhet…

screen-shot-2017-02-16-at-11-23-05

Ute ur sjukstugan beväpnad med pinfärsk EUREKA-tanke

Nu är jag äntligen tillbaka på jobbet. Det är både läskigt och skönt. Jag behövde verkligen få tillstånd att få slappna av!

Det låter ju helt sjukt nu när jag tänker tillbaka på det… Men det som gjorde att jag fick min ångestproblematik var den ständigt närvarande känslan av att jag måste jobba hela tiden annars räknas det inte.

Det här tror jag är jättevanligt! Inte bara i den akademiska världen (där det så klart är ett extra stort problem eftersom forskning ofta ses som en livsstil eller ett kall snarare än ett yrke), utan i allmänhet. Det finns så klart en hel hög med olika anledningar till att det blir så här, och till att det är så vanligt just nu. ::  Det moderna samhället är stressig :: Information av alla typer fullkomligt forsar över oss :: Sociala medier driver oss till vansinne :: unt so weider..

MEN det finns en sak som jag har tänkt på nyligen, och som jag tror bär mycket av skulden till varför just jag mått dåligt just nu:

..::  SJÄLVHJÄLPSTRÄSKET  ::..

Det är verkligen ett träsk där ute, med böcker, TV serier, bloggar osv som med lätta tips och trix ska få oss att må bättre. Jag har verkligen varit puppdjupt ute i detta träsk och känner att det gått åt fel håll! Hjälp blev stjälp!

För det är ju såååå otroligt frestande att tro att man kan fånga in och optimera LYCKAN genom positivt tänkande, målplanering och affirmationer (mantran)… MEN VÄNTA NU! Jag har ju skrivit förr om hur jag känner för attraktionslagen  :::  SPOILER  ::: Jag avskyr folk som försöker dra nån typ av paralleller till att dina tankar på något sett påverkar universum och drar till sig sportbilen du tänker på. Men är samtidigt säker på att positivt tänkande om situationer förändrar vår psykologi, vilket gör att vi kan prestera så bra som möjligt inom våra egna begränsande möjligheter. Så varför är jag nu plötsligt skeptisk till allt det här? WTF??

Nej, asså, SÅ skeptisk är jag inte. Principerna som basoneras ut till höger och vänster stämmer nog fortfarande. Men jag har kommit på att det saknas ett lager UNDER allt detta tänkande! 

Mitt personliga lilla EUREKAtillfälle!

Så här typ:

Jag sätter upp mål i min planeringsbok, där en sån där ultratjusig sportbil som typ Blondinbella har står högs upp. DAMN, va snygg den är, och så härligt det kommer bli att ha en sån!  Jag använder sedan olika nå-mål-tekniker från ett gäng självhjälpsprofiler. Jag delar till exempel upp kostnaden så jag ser hur lång tid det kommer ta att skaffa mig en sån. Jag sätter undan lite tid varje dag till att antingen planera hur bilen ska se ut eller tänka på hur jag kan maximera min inkomst till att nå målet. Jag upprepar mantran så som Jag har världens snyggaste sportbil högt för mig själv varje morgon och kväll.

Nu kan två saker hända – och båda två har potential att göra mig olycklig ->  antingen lyckas jag, eller så lyckas jag inte med att få en sportbil.

  • Antag att jag inte lyckas. Då finns det mycket stora risker att jag tänker att jag inte var tillräckligt bra på att jobba mig fram till målet. Kanske ville jag det inte tillräckligt hårt? Eller så var jag bara för dum / slarvig / lat /lägg-till-favorit-självnedvärderande-ord . Jättejobbigt! Jag blir garanterat leden. Jag som skulle bli så lycklig av det här!
  • Antag istället att jag lyckas. Det kan faktiskt vara ännu värre för kropp och själ. För det första så är det välkänt att den lycka man känner när man nått sitt mål är väldigt kortvarig. Allt som är nytt och coolt blir gammalt och tråkigt efter ett tag. Det gäller speciellt materiella saker. Efter ca en minut i min sportbil vill jag ha något annat, och skriver en ny mållista. Man har envist spenderat tid och kraft på att i snålblåst och hagelstorm klättra upp för en hög mur, och när man nu står där uppe så känner man sig tom. Och för det andra, så är det väldigt väldigt liten chans att jag faktiskt lyckats pricka in ett mål som genuint skulle kunna bidra till min egen lycka. Varför trodde jag att en sportbil skulle göra mig lycklig över huvud taget? Man har envist spenderat tid och kraft på att i snålblåst och hagelstorm klättra upp för en hög mur, och när man nu står där uppe så inser man att man klättrat upp för fel murdjävel!

Nu är väl en sportbil inte ett klockrent exempel. Men tänk om det var ett nytt jobb? Eller en märkesväska? Eller en tyngre bänkpressvikt?

Det är det här jag menar med lagret UNDER allt det positiva tänkandet. Att förstå hur man är som människa och acceptera att man faktiskt bara ÄR människa är saker som måste komma först, innan man kan ge sig in i självhjälpsträsket. Och just den här grunden, de där riktigt robusta vadarbyxorna som håller borta mycket av slammet, saknar jag! En riktigt bra livsfilosofi som är sann för mig… Men hur många tror du har det egentligen?

Eureka.

 

Rapport från sjukstugan

Nu är det hur länge som helst sedan jag skrev ett inlägg på bloggen! 

Anledningen är tyvärr att jag varit lite sjuk. Sjuk i huvudet! 😂

Jag vill inte gå in på djupet i ett sånt här offentligt rum, men jag kan ju säga som så att oro och ängslan liksom tog över under julhelgerna. Och just nu är jag tyvärr sjukskriven ett par veckor.  

Akademiska världen är verkligen inte att leka med när det gäller allmän press och stress. Så om du är forskare som jag så vill jag bara säga till dig att ta hand om dig! Se till att lyssna på både kropp och knopp! Att oroa sig sönder och samman är inte värt det.

Mitt problem är att jag inte har varit särskilt bra på att hitta strategier som fungerar för att undvika oro och ångest. Människan är ju helt fantastisk när det gäller att klara av saker, och lite stress i vardagen är ju vad som ger oss driv och mening! Men om man har problem med oro och ångest så använder man upp all energi alldeles för snabbt. Då blir varenda stressmoment i livet liksom förstorat. Den lilla räkningen som skulle betalas, det där mejlet som skulle skrivas – de förvandlas till gigantiska berg att bestiga. Det känns som om att varenda nerv brinner och pirrar, och till slut är man helt utpumpad. Vilket så klart leder till oro och ångest över att man inte klarade av att skriva ett sketet mejl… och så är man igång igen.

Förutom att jag står i kö till att få lite terapihjälp så håller jag just nu på att försöka lära mig att meditera. Det är ju det solklart vanligaste rådet man får från sin läkare. Att meditera och vara mer i nuet – mindfulness. Det går….. sådär…. 

Jag är en sån människa som inte ens kan se på en film utan att samtidigt läsa nån artikel, laga en kopp kaffe och vattna blommorna. Otroligt rastlös. Men jag jobbar på det! 

Om någon har några tips på tekniker eller appar eller nåt sånt är jag idel öra!

Ta hand om er!

Annalkande Anslag

Alltså fy bubblan vilken vilken intensiv period jag är inuti just nu! Inte mycket tid till bloggande.

En grej som jag håller på med på fritiden är lite hemligt än, men ska berätta så fort jag fixat till allt. Men det som tar mest tid är jobbet. Det är nämligen en hel massa deadlines i Januari för ansökningar till olika forskningsanslag.

Jag vill verkligen kunna fortsätta att jobba här på institutet nu när jag äntligen kommit in i jobbet. Jag har lärt mig en massa och tycker det är så kul! MEN, i och med att det tog ett tag att komma in i det nya så har jag inte direkt publicerat supermånga studier.. Tyvärr så hänger typ hela ens karriär på studierna man publicerar, så nu blir det att lägga på ett extra kol om jag ska ha ens en liten chans i fighten om anslagen. Jag tror att jag kan ha en helt ok möjlighet att få anslag om man bara kollar på själva forskningsiden dock! Jag håller som bäst på att karva ut en nisch som jag tror kan vara riktigt givande.. Men publicerade studier väger tungt.. Får se hur det går.

screen-shot-2016-11-22-at-13-20-00

Imorgon har jag ett möte med min akademiska mentor ute på Roslin Institute, så jag ska bolla idéer med honom.

Ute på Roslin Institute är det förresten jättefint! Det ligger rätt nära Roslin-kyrkan, som ni som läst Da Vincikoden känner till, och mitt ibland hagar och åkrar. Det var även i en av dessa hagar som Dolly knatade runt för exakt 20 år sedan! Dolly var det första klonade däggdjuret och hon finns fortfarande uppstoppad i en  monter på museet här i Edinburgh.

screen-shot-2016-11-22-at-13-17-47

Klicka på bilden för att komma till en länk om Dolly.

Nu är det dags att jobba vidare!

 

Färgglad!

Idag fick vi ett mejl utskickat här på jobbet. Tydligen håller ledningen för universitets på att arbeta fram en ny kurs som ska heta “Between”. Mitt emellan! 🙂

Vad de vill göra är att ha en kurs som sitter precis mitt emellan vetenskap och konst. Superspännande! En av delarna de vill ha hjälp med är Färg. Hur ser vi färg? Vad ÄR färg och hur upplever vi den?

Som doktor i fotokemi blir man ju eld och lågor direkt. Speciellt nu när jag håller på att få mer föreläsningserfarenhet. Så jag skickade iväg ett gäng idéer om en föreläsning om färg på direkten. Nu håller vi tummarna att jag får napp och får vara med och jobba fram en helt ny föreläsningskurs!

unknown