Sedan jag började mitt nya jobb har min dygnsrytm förskjutits rätt ordentligt. Jag var förut van att få sova hur länge jag ville – oftast till halv nio snåret – men måste nu mer kliva upp vid 6. Kan låta jobbigt kanske, och i början var jag verkligen megatrött!

Men oj vilken skillnad det gör när man ställt om sig! Jag är typ chockad…  Jag tror faktiskt att jag är morgonmänniska! 😮

 Det hade jag aldrig trott för bara någon månad sedan. Men när jag får komma upp tidigt på morgonen, dona lite hemma och fixa mig innan jag drar till jobbet, så mår jag så sjukt bra! Jag har energi hela dagen och är inte ett dugg trött efter jobbet. Jag går ut på puben och umgås med vänner och har till och med gått med i en kör! Sedan går jag och lägger mig strax efter 10 och somnar utan problem. 

Helt otroligt. Och typiskt att man upptäckt det prick nu när det kommer vara beckmörkt på morgonen i ett djävla halvår… aja…

Här är en bild från min morgonprommis idag. Känns liksom lite magiskt precis då när solen börjar gå upp men det fortfarande är mörkt nog för att ha gatljusen tända! 

Sedan sju år tillbaka har jag dumpat nästan alla vanliga skönhetsprodukter och istället valt att köra “naturligt”. Ja – det ska vara citationstecken där. Jag är trots all kemist och kan avslöja att skillnaden mellan kemikalier från naturen och kemikalier från vanliga skönhetsprodukter är prick noll.

Anledningen till att jag kör så här är att jag är väldigt känslig. Gammalt excem-barn med ultratorr hy.  Blä. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta bort alla starka rengöringsmedel (även de som finns i naturen) och göra egna grejer! Det är riktigt kul, och jag har skrivit om min rutin lite här (LaKemista).

Idag tänkte jag tipsa om en helt otrolig ansiktsskrubb! Jag läste lite i veckan om kryddan kanel och hur den kan orsaka irritation om man får den på huden. Irritation är väl något som man kanske inte är ute efter i vanliga fall, men just inom hudvård så kan det vara riktigt bra! Det som händer när man irriterar huden är att den bryts ner lite. Det gör att kroppen startar ordentligt blodflöde till stället som är irriterat – du blir röd – och börjar läka och fixa nyproduktion av kollagen (så se till att du äter ordentligt protein – gärna kyklingskinn, gelé och liknande). Det här använder skönhetssalonger när de gör allt från vanliga peelings till syrabehandlingar. Så jag bestämde mig för att lägga till lite kanel i min vanliga ansiktsrutin. Resultatet blev splendid!

Recept:

..:: Ts Kanelbulle-facial ::..

(Ta en tablett B3 (niacin) typ 20 minuter innan du börjar. Det här är överkurs! Niacin gör så att man blir ordentligt röd. Blodkärlen öppnas och man kan känna av lite hjärtklappning. Kan vara läskigt. Men jag tycker om när huden får lite fräs!)

Okej här kommer det faktiska receptet:

• 2 tsk kokosfett
• 1 tsk socker
• 1 tsk kanel

Blanda i en skål. Försök att inte äta upp det. Smeta på ansiktet i cirklar, så att huden skrubbas ordentligt. Jag tycker om att skrubba ett bra tag. Låt det sitta i ca 15 minuter. Tvätta bort på en gång om irritationen blir obehaglig! Bara för att kanel är från naturen är det inte ofarligt! (igen – kemi som kemi)

Tvätta bort. Klart! Mjuk som en bebisröv.

B3, kanelbulleskrubb och snygg hemslöjdskniv från Medelpad

Men just det ja! Jag skrev ju en liten blogg också! 🙂

Efter ett halvår av ett släng av mild livskris i jobbet så är jag äntligen på fötter igen. Allt eftersom mitt forskningsfellowship på Edinburghs universitet började lida mot sitt slut var det dags för mig att få iväg ett gäng anslag och starta min egen forkargrupp. Och ju mer jag försökte få upp ångan och engagemanget (något som jag annars brukar vara en fena på – i alla fall i början av ett projekt) ju ledsnare blev jag! Det var som om min själ typ försökte bromsa upp, liksom inifrån! Väldigt underlig känsla.

När man är i den akademiska världen så kan den känslan lätt ge panik! Man vet ju liksom att man inte har en chans att komma tillbaka till den akademiska världen om man inte har en konstant ström av vetenskapliga studier och forskningsanslag. Det säger alla.

Men, istället för att desperat få upp inspirationen igen bestämde jag mig till slut ändå för att söka ett annat jobb. Jag bestämde mig också för att min hälsa inte är värd att offras! Jag behöver prova något annat – något nytt. Och för det tredje så bestämde jag mig för att jag visst kan komma tillbaka till forskningen när helst jag vill. Så det så!

🙂

Så vipps så jobbar jag nu i en forskargrupp på ett stort bolag! Och än så länge trivs jag som fisken i vattnet. Det är nytt och spännande! Och till skillnad från att forska på ett universitet – där man liksom gräver ner sig i samma ämne tills man vänt ut och in på det och gjort det till sitt specialområde  – innebär industriforskning att man arbetar med en massa olika projekt, beroende på vilken kund man för tillfället har. Det är full rulle och nya roliga problem att lösa – varje dag! Helt sjukt kul.

Men den viktigaste lärdomen har helt klart varit att inse att det ordnar sig. Man får byta jobb. Man får ändra sig. Så himla skön känsla! Nästa gång jag börjar må dåligt och slutar känna mig stimulerad i jobbet kommer jag byta till något nytt. För nu vet jag ju att det går.

Ingen guldklocka för trogen tjänst här inte! 😀

Alltså den här konversationen är helt fantastisk!

Vad tycker du om djurförsök?

Jag tycker så klart att det är ett måste, men att djurens hälsa under omständigheterna måste vara prio ett! I dagens nummer av Science så pratar man om transparens – att man ska hålla djurförsök helt öppna så att de kan granskas av allmänheten. Intressant poäng! På LabAnimalTour.org visas videor av olika försök.

En gris opereras i Bristol

(ja, jag är från Sundsvall… Det SKA uttalas gölligt. Med ö)

Såg precis en ny vetenskaplig studie, och den är bara så fin! Den visar på att man blir lyckligare av att vara givmild! Såklart. En vet ju själv att man kan känna sig extra nöjd när man typ hittat den perfekta julklappen till mamma, eller den bästa presenten till sin partner. Men den här studien var till och med gjord med en kontrollgrupp (som fick spendera pengar på sig själv istället för på andra) och resultatet är solklart:

Kolla bara till höger där – kontrollgruppen gick till och med MINUS på lycko-skalan!

Så. Ut och va generösa nu! 🙂

HÄR är länken till artikeln.

Alltså den här videon! 😍😍

Är så sjuuukt imponerad av det mesta som gjörs av hemsidan Book of Life (http://www.thebookoflife.org)  och läser ofta artiklarna och kollar på filmklippen de producerar. Mest gillar jag filmerna, för filosofen Alain de Botton har en så otroligt mysig röst! Så fort jag hör hans röst så tänker jag att jag vill kramas med någon! 

Se videon först och krama sedan närmaste person/katt/kudde och känn hur myset liksom sprids i kroppen!

Jag är just nu helt insnöad i ett litet sidoprojekt. Det involverar ett superspännande protein som fungerar som en förlängningsfaktor. Alltså – det här förlängningsproteinet sätter sig mitt i Ribosomen (som är den stora maskin som bygger alla andra proteiner) inuti i cellen och hjälper till att förlänga proteinkedjorna allt eftersom de byggs.

Min uppgift är att kolla lite på hur olika mutationer förändrar själva molekylstrukturen av det här proteinet och jag har suttit med näsan framför datorn i många timmar och stirrat på data. MEN… så mitt under en tråkig litteratursökning så snubblar jag över ett internetforum… Ett yttepyttelitet internetforum för en fruktansvärt ovanlig genetisk sjukdom…

Och jag börjar nästan gråta!

Det här forumet är nämligen gjort av (och för) föräldrar till barn som genomgått DNA-tester och fått veta att de har någon av mutationerna som jag tittar på. Den resulterande sjukdomen är allvarlig och innebär bland annat att barnet får epileptiska anfall och väldigt svaga muskler. På det här forumet tipsar man om olika mediciner och hjälpmedel och ger stöd till de som delar hjärtskärande historier om tuffa dagar.

Och på bara ca fem röda sekunder så är jag tillbaka där det hela började. Till den där naiva tjejen som började pilla med datorer och molekyler, för att få forska och förändra världen. Inte för att skriva stiliga artiklar, inte för att få forskningsanslag eller föreläsartjänster.  Istället för att hålla fokuset på hur jag bäst ska skriva den mest banbrytande och snyggaste artikeln baserad på resultaten av det här projektet – och sätta mig själv och mitt gigantiska huvud (som varit uppkört i välkänd kroppsöppning alleles för länge nu) på någon typ av karta över välkända proteinforskare – så tänker jag på att göra skillnad. Det känns bra!

Det är klart att man måste se till att skriva bra artiklar och få in anslag. Man kan inte leva på luft, drivkraft och ramennudlar. Men det är också viktigt att inte glömma bort vad det var som drev en in i branschen från första början. Tänker jag iaf..

Äntligen helg!!

För er som bor i Sverige började väl påskledigheten redan igår.. Avis!!!! Här i Storbritannien finns ingen sån lyx som röda dagar i kalendern.. Någon enstaka ledig månad kan man få om man har tur, men här på Universitetet rullar det på.

Hur som helst – Glad påsk på er!

I detta keminördarfurum firar vi såklart med en liten infograf:

Urs, läste precis om något riktigt läskigt..

Att vara beroende av en drog som herioin måste vara fruktansvärt i största allmänhet. Men nu har risken att dö av heroin beroende plötsligt gått upp markant i USA.  I förra veckans Science skriver de om det kemiska ämnet fentanyl (LÄNK HÄR) som smugit sig in i heroinblandningar världen över.

Fentanyl är ett syntetiskt ämne som beter sig som en alkaloid, som till exempel heroin eller morfin. Men istället för att behöva vänta på att det naturliga materialet som man tillverkar alkaloider av – vallmo blomman – ska växa till sig så kan man tillverka det i ett labb.

Det som är extra läskigt är att fentanyl är runt 100 gånger starkare än morfin…

Fentanyl. Sexhörningen av kolatomer, med ett kväve i ena hörnet (N), ser man jätteofta i alkaloider.

Här är morfin. Sexhörningen här är lite svår att se, men den liksom kommer ut ur bilden. Svårt med 3D..

Fentanyl binder till speciella proteiner som sitter i cellmembranet i nervcellerna i hjärnan. De här proteinerna är receptorer som kallas G-proteinkopplade receptorer (GPKR). Vad de gör är att de sitter ihopkopplade med ett protein inuti cellen, ett G-protein, som kan starta en massa signaler inuti cellen.

Här är ett diagram som jag stulit, med GPKRen i grönt som sitter i cellmembranet. Ordet AGONIST används för något som kan binda fast i receptorn och slå på den och starta en signal.

GPKRer är ultraviktiga för cellens kommunikationssystem och kontakt med omvärlden och är ansvarig för signaler både in och ut ur cellen (LÄNK HÄR). När en signal når cellen, i form av en molekyl som till exempel fentanyl, så binder den fast på sin specifika GPKR. Den ändrar då form direkt och startar en hel mängd processer inuti själva cellen.

När en drog eller en medicin är “stark” betyder det att det binder extra bra, och kanske sitter fast permanent så att signalerna fortsätter pumpa runt trots att bara en molekyl sitter fast. Det som är speciellt läskigt är att stackars människor som är beroende av heroin inte vet att det plötsligt finns en okänd mängd fentanyl i blandningen. Eftersom GPKRerna som alkaloiderna binder till mest finns i hjärnan så påverkas nervsystemet. Tar man för mycket så används liksom alla signalmolekyler upp för snabbt så nervsystemet kan inte längre skicka iväg sina vanliga signaler till till exempel lungorna och hjärtat. Så överdoser är livsfarliga.

Fruktansvärt.