Jag är just nu helt insnöad i ett litet sidoprojekt. Det involverar ett superspännande protein som fungerar som en förlängningsfaktor. Alltså – det här förlängningsproteinet sätter sig mitt i Ribosomen (som är den stora maskin som bygger alla andra proteiner) inuti i cellen och hjälper till att förlänga proteinkedjorna allt eftersom de byggs.
Min uppgift är att kolla lite på hur olika mutationer förändrar själva molekylstrukturen av det här proteinet och jag har suttit med näsan framför datorn i många timmar och stirrat på data. MEN… så mitt under en tråkig litteratursökning så snubblar jag över ett internetforum… Ett yttepyttelitet internetforum för en fruktansvärt ovanlig genetisk sjukdom…
Och jag börjar nästan gråta!
Det här forumet är nämligen gjort av (och för) föräldrar till barn som genomgått DNA-tester och fått veta att de har någon av mutationerna som jag tittar på. Den resulterande sjukdomen är allvarlig och innebär bland annat att barnet får epileptiska anfall och väldigt svaga muskler. På det här forumet tipsar man om olika mediciner och hjälpmedel och ger stöd till de som delar hjärtskärande historier om tuffa dagar.
Och på bara ca fem röda sekunder så är jag tillbaka där det hela började. Till den där naiva tjejen som började pilla med datorer och molekyler, för att få forska och förändra världen. Inte för att skriva stiliga artiklar, inte för att få forskningsanslag eller föreläsartjänster. Istället för att hålla fokuset på hur jag bäst ska skriva den mest banbrytande och snyggaste artikeln baserad på resultaten av det här projektet – och sätta mig själv och mitt gigantiska huvud (som varit uppkört i välkänd kroppsöppning alleles för länge nu) på någon typ av karta över välkända proteinforskare – så tänker jag på att göra skillnad. Det känns bra!
Det är klart att man måste se till att skriva bra artiklar och få in anslag. Man kan inte leva på luft, drivkraft och ramennudlar. Men det är också viktigt att inte glömma bort vad det var som drev en in i branschen från första början. Tänker jag iaf..