Men just det ja! Jag skrev ju en liten blogg också! 🙂

Efter ett halvår av ett släng av mild livskris i jobbet så är jag äntligen på fötter igen. Allt eftersom mitt forskningsfellowship på Edinburghs universitet började lida mot sitt slut var det dags för mig att få iväg ett gäng anslag och starta min egen forkargrupp. Och ju mer jag försökte få upp ångan och engagemanget (något som jag annars brukar vara en fena på – i alla fall i början av ett projekt) ju ledsnare blev jag! Det var som om min själ typ försökte bromsa upp, liksom inifrån! Väldigt underlig känsla.

När man är i den akademiska världen så kan den känslan lätt ge panik! Man vet ju liksom att man inte har en chans att komma tillbaka till den akademiska världen om man inte har en konstant ström av vetenskapliga studier och forskningsanslag. Det säger alla.

Men, istället för att desperat få upp inspirationen igen bestämde jag mig till slut ändå för att söka ett annat jobb. Jag bestämde mig också för att min hälsa inte är värd att offras! Jag behöver prova något annat – något nytt. Och för det tredje så bestämde jag mig för att jag visst kan komma tillbaka till forskningen när helst jag vill. Så det så!

🙂

Så vipps så jobbar jag nu i en forskargrupp på ett stort bolag! Och än så länge trivs jag som fisken i vattnet. Det är nytt och spännande! Och till skillnad från att forska på ett universitet – där man liksom gräver ner sig i samma ämne tills man vänt ut och in på det och gjort det till sitt specialområde  – innebär industriforskning att man arbetar med en massa olika projekt, beroende på vilken kund man för tillfället har. Det är full rulle och nya roliga problem att lösa – varje dag! Helt sjukt kul.

Men den viktigaste lärdomen har helt klart varit att inse att det ordnar sig. Man får byta jobb. Man får ändra sig. Så himla skön känsla! Nästa gång jag börjar må dåligt och slutar känna mig stimulerad i jobbet kommer jag byta till något nytt. För nu vet jag ju att det går.

Ingen guldklocka för trogen tjänst här inte! 😀