Ute ur sjukstugan beväpnad med pinfärsk EUREKA-tanke

Nu är jag äntligen tillbaka på jobbet. Det är både läskigt och skönt. Jag behövde verkligen få tillstånd att få slappna av!

Det låter ju helt sjukt nu när jag tänker tillbaka på det… Men det som gjorde att jag fick min ångestproblematik var den ständigt närvarande känslan av att jag måste jobba hela tiden annars räknas det inte.

Det här tror jag är jättevanligt! Inte bara i den akademiska världen (där det så klart är ett extra stort problem eftersom forskning ofta ses som en livsstil eller ett kall snarare än ett yrke), utan i allmänhet. Det finns så klart en hel hög med olika anledningar till att det blir så här, och till att det är så vanligt just nu. ::  Det moderna samhället är stressig :: Information av alla typer fullkomligt forsar över oss :: Sociala medier driver oss till vansinne :: unt so weider..

MEN det finns en sak som jag har tänkt på nyligen, och som jag tror bär mycket av skulden till varför just jag mått dåligt just nu:

..::  SJÄLVHJÄLPSTRÄSKET  ::..

Det är verkligen ett träsk där ute, med böcker, TV serier, bloggar osv som med lätta tips och trix ska få oss att må bättre. Jag har verkligen varit puppdjupt ute i detta träsk och känner att det gått åt fel håll! Hjälp blev stjälp!

För det är ju såååå otroligt frestande att tro att man kan fånga in och optimera LYCKAN genom positivt tänkande, målplanering och affirmationer (mantran)… MEN VÄNTA NU! Jag har ju skrivit förr om hur jag känner för attraktionslagen  :::  SPOILER  ::: Jag avskyr folk som försöker dra nån typ av paralleller till att dina tankar på något sett påverkar universum och drar till sig sportbilen du tänker på. Men är samtidigt säker på att positivt tänkande om situationer förändrar vår psykologi, vilket gör att vi kan prestera så bra som möjligt inom våra egna begränsande möjligheter. Så varför är jag nu plötsligt skeptisk till allt det här? WTF??

Nej, asså, SÅ skeptisk är jag inte. Principerna som basoneras ut till höger och vänster stämmer nog fortfarande. Men jag har kommit på att det saknas ett lager UNDER allt detta tänkande! 

Mitt personliga lilla EUREKAtillfälle!

Så här typ:

Jag sätter upp mål i min planeringsbok, där en sån där ultratjusig sportbil som typ Blondinbella har står högs upp. DAMN, va snygg den är, och så härligt det kommer bli att ha en sån!  Jag använder sedan olika nå-mål-tekniker från ett gäng självhjälpsprofiler. Jag delar till exempel upp kostnaden så jag ser hur lång tid det kommer ta att skaffa mig en sån. Jag sätter undan lite tid varje dag till att antingen planera hur bilen ska se ut eller tänka på hur jag kan maximera min inkomst till att nå målet. Jag upprepar mantran så som Jag har världens snyggaste sportbil högt för mig själv varje morgon och kväll.

Nu kan två saker hända – och båda två har potential att göra mig olycklig ->  antingen lyckas jag, eller så lyckas jag inte med att få en sportbil.

  • Antag att jag inte lyckas. Då finns det mycket stora risker att jag tänker att jag inte var tillräckligt bra på att jobba mig fram till målet. Kanske ville jag det inte tillräckligt hårt? Eller så var jag bara för dum / slarvig / lat /lägg-till-favorit-självnedvärderande-ord . Jättejobbigt! Jag blir garanterat leden. Jag som skulle bli så lycklig av det här!
  • Antag istället att jag lyckas. Det kan faktiskt vara ännu värre för kropp och själ. För det första så är det välkänt att den lycka man känner när man nått sitt mål är väldigt kortvarig. Allt som är nytt och coolt blir gammalt och tråkigt efter ett tag. Det gäller speciellt materiella saker. Efter ca en minut i min sportbil vill jag ha något annat, och skriver en ny mållista. Man har envist spenderat tid och kraft på att i snålblåst och hagelstorm klättra upp för en hög mur, och när man nu står där uppe så känner man sig tom. Och för det andra, så är det väldigt väldigt liten chans att jag faktiskt lyckats pricka in ett mål som genuint skulle kunna bidra till min egen lycka. Varför trodde jag att en sportbil skulle göra mig lycklig över huvud taget? Man har envist spenderat tid och kraft på att i snålblåst och hagelstorm klättra upp för en hög mur, och när man nu står där uppe så inser man att man klättrat upp för fel murdjävel!

Nu är väl en sportbil inte ett klockrent exempel. Men tänk om det var ett nytt jobb? Eller en märkesväska? Eller en tyngre bänkpressvikt?

Det är det här jag menar med lagret UNDER allt det positiva tänkandet. Att förstå hur man är som människa och acceptera att man faktiskt bara ÄR människa är saker som måste komma först, innan man kan ge sig in i självhjälpsträsket. Och just den här grunden, de där riktigt robusta vadarbyxorna som håller borta mycket av slammet, saknar jag! En riktigt bra livsfilosofi som är sann för mig… Men hur många tror du har det egentligen?

Eureka.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s