Vad tycker ni om personlighetstester?

Det verkar ju finnas en hel uppsjö av tester på nätet- allt från hur du ska designa din garderob, till vilken typ av vitaminer du ska ta. Men är det inte bara bluff och båg?  Och kan man verkligen dela in människor i prydliga små fack?

Det klassiska testet, som ibland används i intervjuer på olika arbetsplatser, är det som delar in i 16 olika personlighetstyper baserad på psykologen Jungs studier. Det kallas för Myer-Briggstestet efter Katherine Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myer som formulerade själva frågorna utefter Jungs principer.

Först en disclaimer – vi är alla människor! Att överhuvud taget tro att man kan dela in folk i olika kategorier, och sedan döma dem efter det, är INTE en sund inställning.

MEN , med det sagt så måste jag säga att jag tycker sånt här är riktigt kul! Men bara när jag gör det för min egen del så klart. För grejen är den att varje gång jag gör ett sådant test, oavsett hur jag mår just då och oavsett variant, så får jag samma svar! Och beskrivningen av min typ stämmer till punkt och pricka!!

Det som jag tycker har varit riktigt användbart är att kolla på personlighetstypens olika egenskaper. Till exempel så är min typ väldigt dålig på att fokusera under längre stunder men väldigt bra på att kommunicera med andra. Att veta att det finns något slags orsak till att mitt fokus är dåligt har faktiskt hjälpt mig oerhört med mitt jobb! Jag mår helt enkelt inte dåligt över det, utan väljer istället att jobba på det med olika verktyg. Favoriten är Pomodorometoden, där arbetspasset delas upp i 25minutersintervaller. Det klarar jag. Också så klart Parkonsons Law, som tvingar en till superfokus i korta perioder. Jag använder även min styrka – att kommunicera- ofta och håller låda på våra olika möten och knyter lätt viktiga kontakter på konferenser.

Vad tycker du? Vågar du ta testet?

HÄR är en länk. Det är gratis.

Jag är solklar ENFPtyp.

Det där med att håla ordning och göra klart … är det värre med! 😂

Jag skrev ju för ett litet tag sedan att jag ville göra ett experiment för att se om man verkligen behöver deodorant, eller om det kanske kan räcka om man smörjer in sig noga med kokosfett.

Länk till det inlägget HÄR.

Och nu kommer alltså den rafflande uppföljningen- komplett med analys av all tillgänglig data (primärt från lukt-centret i min sambos näsa):

…

Nope!

Funkar inte. Okej, man luktar väl inte SÅ illa om man tvättar sig varje dag. Men grejen är den att även en liten gnutta svett på ett klädesplagg gör ju att det luktar lite dagen efter. Jag tycker verkligen inte att man ska behöva tvätta sina kläder, altså inte underkläder då, efter EN användning. 

Så – Nej. Deodoranten kör jag vidare med.

Igår kväll provade jag ännu en höjdare från dessertsidan på bloggen 56kilo.se. Å vilka fantastiska recept som finns där! 

Den här gången blev det ett recept på chokladmousse som jag gjorde om lite. 

Man börjar med att smälta choklad i vattenbad. Detta är den med 90% kakao från lindt. Jag hävde i ett par matskedar kokosfett också. 

Under tiden vispar man grädde pösigt, men inte för hårt. Här i Edinburgh har jag ju lyxen att ha tillgång till härligt fet skotsk Double Cream. 

Sedan blandar man i två äggulor, en rätt liberal skvätt konjak och en tesked vaniljessens i grädden.

Sedan häller man försiktigt i grädden i den smälta chokladen, och blandar ihop – lite åt gången.

Häll upp i sex glas eller formar och ställ in i kylen.

Ta vara på eventuella rester…

Ät.

Äter man två (och det vill man) blir intaget så här. Lätt värt det.

I dagens Science pratar man igen om den hemske italienske mytomanen till forskare som blev anställd av Karolinska Institutiet, Macchiarini. Han som opererade in artificiella luftrör till höger och vänster, vilket ledde till en mängd dödsfall, och förfalskade forskningsresultat. Kanske kommer ni ihåg honom från Uppdrag Granskning?

Intressant nog så är det inte själva anställningen av Macchiarini som man pratar mest om här utanför Sveriges gränser, utan det faktum att Karolinska Institutets ledning blundade för kollegornas oro och förnyade hans kontrakt. KI är ju en väldigt anrik institution, men så här får det inte gå till. Så tyvärr verkar det som om att förtroendet för KI, och dess goda rykte världen över, har tagit den största smällen av den här sagan.

Jag tycker att det visar på en viktig sak inom forskningsvärden – trendig forskning är värt så otroligt mycket! Ingen tycker om mediokra resultat. Man blundar för tråkig forskning till en sån grad att man låter stjärnkirurgen med de coola, men ack så felaktiga, idéerna få vara kvar trots att människor dör. Jag ser precis samma saker dagligen runt omkring mig. Jakten på trendiga formningen. Varenda anslag jag läst någonsin har alla basonerat ut någon kombination av anticancer/nanopartiklar/koldioxidsneutralisering/stamceller/kvantumdatorer i titeln. Det är tragiskt men sant. Gamle Schrödinger skulle aldrig fått ett anslag för sina flummiga idéer om kvantmekanik om han varit verksam idag istället för på 30talet, och vi hade gått miste om allt som kvantmekaniken lett till – ett liv utan halvledare och elektronik.   Regeringar och forskningsinstitut världen över vill bara satsa pengar på den häst de tror ska vinna. Det är förståeligt. Men synd.

Klockan är fyra, dags att kliva upp!

Haha. Jag håller precis på att ställa om dygnet lite. Tycker mest om att jobba på morgonen men har varit nå ohyggligt trött sedan min förkylning förra veckan och kommit in i en period av lååångs sovmorgnar. Det är helt ok, jag kan ju jobba flexibelt tack och lov, men jag jobbar bäst tidigt på morgonen. Så i morse vibrerade min telefon (så att jag inte väcker min stackars karl) redan kl5. Det var dimmigt och väldigt tjusigt ute när oren var på väg upp!

Jag jobbade nästan sju timmar i ett svep och det var välbehövligt. Men sedan kom tröttheten. Jag köpte lite middagsmat och drog hem och tog precis en tupplur. Härligt. Hoppas den rutinen håller.

Dagen har varit helt smockad med möten och föreläsningar. En sak som kan vara lite synd med forskningsmöten är att man inte kan sätta en tidsgräns, som man kan inom andra industrier. Det är ju omöjligt att ha ett möte där man diskuterar forskningsresultat som är under en och en halv timma. Anledningen är att man kommer till mötet helt utan att förvänta sig att dra några några slutsatser eller ta definitiva beslut. Man presenterar sina resultat och sedan diskuterar man så länge man orkar med kollegorna, innan man ger upp och går tillbaka till sitt labb och försöker fundera ut hur man kan sätta upp ett nytt experiment som kan hjälpa en förstå vad det är som försegår.

Det är spännande, men samtidigt lite frustrerande, när nästan hela arbetsdagen blir uppäten av sådana möten.

Nu ska jag åka hemöver, ta en tupplur och sedan försöka jobba vidare under kvällen. Har fått ställa in mitt vanliga tisdagskvällsschema. Brukar annars möta upp med ett kul gäng på en pub och dricka lite vin och spela brädspel. Men icke ikväll. Har för mycket att göra och är fortfarande lite sliten sedan min monsterförkylning förra veckan.

Idag gjorde jag en fantastiskt god efterrätt. När man hityar en tiopoängare som LCHFare måste man ju bara dela med sig. Den är helt sockerfri…….typ……

Jag hittade ett bra recept hos 56kilo.se (fantastiska recept i hela bloggen!) som jag pimpade lite. 

..::  ::..

Smält 75gr smör och blanda med två deciliter krossad mandel, mald ingefära och kanel efter smak, lite salt och en halv tesked vaniljextrakt.  

Bred ut smeten i ett 1cm tunnt lager och kör in i ugnen på ca 175 grader i runt 10 minuter till kakan fått fin färg. Ställ åt sidan och låt svalna.

Vispa upp en dryg deciliter grädde och blanda ner 200gr färskost, typ philadelphia, och en tsk vaniljextrakt.

Mosa tre deciliter riktigt mogna jordgubbar – här fuskade jag och lade till 1 tsk råsocker ….. 😮 övertalade mig själv att det kanske inte gör så mycket när man tänker att det ger fyra portioner….. eller nåt … 

Blanda i jordgubbarna i grädden och ostblandningen. 

Krossa mandelkakan och tryck ut i små formar. Eller snygga dricksglas. Lägg på jordgubbskletet och ställ in i kylen. Förslagsvis på en snygg mumimbricka.

Ät. 

Finns det någonting som är så dåligt för ens kapacitet att fokusera än att vara småsjuk? Har tampats med en envis förkylning – den där djävulskt irriterande huvudvärken och lätt feber – i fem dagar nu och är så less. Det mesta går åt skogen! Har haft svårt att fokusera på jobbet, på möten har jag varit som en zombie och glömmer bort viktiga saker som att läsa av elmätaren.  Fy bubblan för virus! Nu får jag ju även spendera helgen med att jobba ikapp. Blä. 

Idag köpte jag persikor. Inte lchf direkt men det var det enda jag ville ha efter två dagar utan aptit så det fick gå. 

Hoppas helgen blir fin!

Min glamourösa middag

Greetings fellow geeks! 🙂

..::  Om man inte tycker om programmering kan man gott skrolla förbi detta inlägg ::..

Som jag säger på min lilla introsida, så är jag ju beräkningskemist. Det innebär att jag använder teoretiska koncept som till exempel termodynamik och kinetik tillsammans med olika typer av mjukvara för att försöka förutspå hur molekyler beter sig. För att få allt att fungera, och köra många uträkningar och analyser parallellt, så programmerar man ofta olika egna program och scripts för att få det att passa sitt egna problem. Jag är ju inte direkt expert på programmering, och har inte brytt mig särkilt mycket om hur BRA min kod är, bara den gör det den ska.

Men nu har jag hittat en jättebra sida som jag måste rekommendera till andra Pythonanvändare! Alla som kodar i Python vet att den officiella dokumentationen är sjukt dålig. Men här är ett stor undantag! Det är en hel artikel om hur man får sina program att fungera bättre, genom enkla optimeringar. Dagens Nördtips. —>>  LÄNK HÄR:

Idag jobbar jag med att fixa till kommentarer från de som gått igenom mitt papper och sedan… håller vi tummarna!