Kanelbullemetoden

Sedan sju år tillbaka har jag dumpat nästan alla vanliga skönhetsprodukter och istället valt att köra “naturligt”. Ja – det ska vara citationstecken där. Jag är trots all kemist och kan avslöja att skillnaden mellan kemikalier från naturen och kemikalier från vanliga skönhetsprodukter är prick noll.

Anledningen till att jag kör så här är att jag är väldigt känslig. Gammalt excem-barn med ultratorr hy.  Blä. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta bort alla starka rengöringsmedel (även de som finns i naturen) och göra egna grejer! Det är riktigt kul, och jag har skrivit om min rutin lite här (LaKemista).

Idag tänkte jag tipsa om en helt otrolig ansiktsskrubb! Jag läste lite i veckan om kryddan kanel och hur den kan orsaka irritation om man får den på huden. Irritation är väl något som man kanske inte är ute efter i vanliga fall, men just inom hudvård så kan det vara riktigt bra! Det som händer när man irriterar huden är att den bryts ner lite. Det gör att kroppen startar ordentligt blodflöde till stället som är irriterat – du blir röd – och börjar läka och fixa nyproduktion av kollagen (så se till att du äter ordentligt protein – gärna kyklingskinn, gelé och liknande). Det här använder skönhetssalonger när de gör allt från vanliga peelings till syrabehandlingar. Så jag bestämde mig för att lägga till lite kanel i min vanliga ansiktsrutin. Resultatet blev splendid!

Recept:

..:: Ts Kanelbulle-facial ::..

(Ta en tablett B3 (niacin) typ 20 minuter innan du börjar. Det här är överkurs! Niacin gör så att man blir ordentligt röd. Blodkärlen öppnas och man kan känna av lite hjärtklappning. Kan vara läskigt. Men jag tycker om när huden får lite fräs!)

Okej här kommer det faktiska receptet:

  • 2 tsk kokosfett
  • 1 tsk socker
  • 1 tsk kanel

Blanda i en skål. Försök att inte äta upp det. Smeta på ansiktet i cirklar, så att huden skrubbas ordentligt. Jag tycker om att skrubba ett bra tag. Låt det sitta i ca 15 minuter. Tvätta bort på en gång om irritationen blir obehaglig! Bara för att kanel är från naturen är det inte ofarligt! (igen – kemi som kemi)

Tvätta bort. Klart! Mjuk som en bebisröv.

Screen Shot 2017-11-03 at 07.32.17

B3, kanelbulleskrubb och snygg hemslöjdskniv från Medelpad

Advertisements

Tebax!

Men just det ja! Jag skrev ju en liten blogg också! 🙂

Efter ett halvår av ett släng av mild livskris i jobbet så är jag äntligen på fötter igen. Allt eftersom mitt forskningsfellowship på Edinburghs universitet började lida mot sitt slut var det dags för mig att få iväg ett gäng anslag och starta min egen forkargrupp. Och ju mer jag försökte få upp ångan och engagemanget (något som jag annars brukar vara en fena på – i alla fall i början av ett projekt) ju ledsnare blev jag! Det var som om min själ typ försökte bromsa upp, liksom inifrån! Väldigt underlig känsla.

När man är i den akademiska världen så kan den känslan lätt ge panik! Man vet ju liksom att man inte har en chans att komma tillbaka till den akademiska världen om man inte har en konstant ström av vetenskapliga studier och forskningsanslag. Det säger alla.

Men, istället för att desperat få upp inspirationen igen bestämde jag mig till slut ändå för att söka ett annat jobb. Jag bestämde mig också för att min hälsa inte är värd att offras! Jag behöver prova något annat – något nytt. Och för det tredje så bestämde jag mig för att jag visst kan komma tillbaka till forskningen när helst jag vill. Så det så!

 

tenor

🙂

Så vipps så jobbar jag nu i en forskargrupp på ett stort bolag! Och än så länge trivs jag som fisken i vattnet. Det är nytt och spännande! Och till skillnad från att forska på ett universitet – där man liksom gräver ner sig i samma ämne tills man vänt ut och in på det och gjort det till sitt specialområde  – innebär industriforskning att man arbetar med en massa olika projekt, beroende på vilken kund man för tillfället har. Det är full rulle och nya roliga problem att lösa – varje dag! Helt sjukt kul.

Men den viktigaste lärdomen har helt klart varit att inse att det ordnar sig. Man får byta jobb. Man får ändra sig. Så himla skön känsla! Nästa gång jag börjar må dåligt och slutar känna mig stimulerad i jobbet kommer jag byta till något nytt. För nu vet jag ju att det går.

Ingen guldklocka för trogen tjänst här inte! 😀

Screen Shot 2017-11-02 at 07.06.54

Djurförsök

Vad tycker du om djurförsök?

Jag tycker så klart att det är ett måste, men att djurens hälsa under omständigheterna måste vara prio ett! I dagens nummer av Science så pratar man om transparens – att man ska hålla djurförsök helt öppna så att de kan granskas av allmänheten. Intressant poäng! På LabAnimalTour.org visas videor av olika försök.

Screen Shot 2017-07-14 at 16.40.36

En gris opereras i Bristol

Men va gölligt!!

(ja, jag är från Sundsvall… Det SKA uttalas gölligt. Med ö)

Såg precis en ny vetenskaplig studie, och den är bara så fin! Den visar på att man blir lyckligare av att vara givmild! Såklart. En vet ju själv att man kan känna sig extra nöjd när man typ hittat den perfekta julklappen till mamma, eller den bästa presenten till sin partner. Men den här studien var till och med gjord med en kontrollgrupp (som fick spendera pengar på sig själv istället för på andra) och resultatet är solklart:

Screen Shot 2017-07-12 at 10.41.13

Kolla bara till höger där – kontrollgruppen gick till och med MINUS på lycko-skalan!

Så. Ut och va generösa nu! 🙂

HÄR är länken till artikeln.

 

Ultramysigt

Alltså den här videon! 😍😍

Är så sjuuukt imponerad av det mesta som gjörs av hemsidan Book of Life (http://www.thebookoflife.org)  och läser ofta artiklarna och kollar på filmklippen de producerar. Mest gillar jag filmerna, för filosofen Alain de Botton har en så otroligt mysig röst! Så fort jag hör hans röst så tänker jag att jag vill kramas med någon! 

Se videon först och krama sedan närmaste person/katt/kudde och känn hur myset liksom sprids i kroppen!

Det är viktigt att inte glömma bort VARFÖR vi forskar

Jag är just nu helt insnöad i ett litet sidoprojekt. Det involverar ett superspännande protein som fungerar som en förlängningsfaktor. Alltså – det här förlängningsproteinet sätter sig mitt i Ribosomen (som är den stora maskin som bygger alla andra proteiner) inuti i cellen och hjälper till att förlänga proteinkedjorna allt eftersom de byggs.

Min uppgift är att kolla lite på hur olika mutationer förändrar själva molekylstrukturen av det här proteinet och jag har suttit med näsan framför datorn i många timmar och stirrat på data. MEN… så mitt under en tråkig litteratursökning så snubblar jag över ett internetforum… Ett yttepyttelitet internetforum för en fruktansvärt ovanlig genetisk sjukdom…

Och jag börjar nästan gråta!

Det här forumet är nämligen gjort av (och för) föräldrar till barn som genomgått DNA-tester och fått veta att de har någon av mutationerna som jag tittar på. Den resulterande sjukdomen är allvarlig och innebär bland annat att barnet får epileptiska anfall och väldigt svaga muskler. På det här forumet tipsar man om olika mediciner och hjälpmedel och ger stöd till de som delar hjärtskärande historier om tuffa dagar.

Och på bara ca fem röda sekunder så är jag tillbaka där det hela började. Till den där naiva tjejen som började pilla med datorer och molekyler, för att få forska och förändra världen. Inte för att skriva stiliga artiklar, inte för att få forskningsanslag eller föreläsartjänster.  Istället för att hålla fokuset på hur jag bäst ska skriva den mest banbrytande och snyggaste artikeln baserad på resultaten av det här projektet – och sätta mig själv och mitt gigantiska huvud (som varit uppkört i välkänd kroppsöppning alleles för länge nu) på någon typ av karta över välkända proteinforskare – så tänker jag på att göra skillnad. Det känns bra!

Det är klart att man måste se till att skriva bra artiklar och få in anslag. Man kan inte leva på luft, drivkraft och ramennudlar. Men det är också viktigt att inte glömma bort vad det var som drev en in i branschen från första början. Tänker jag iaf..