Nope.. det här är inte ett inlägg om mina privata böjelser… 😉

Igår när jag låg och försökte tänka på något bra jag gjort under dagen (klassisk teknik för att jobba på självkänslan), så satt allt väldigt långt inne. Jag hade haft en tung dag där jag fastnade i en programmeringsuppgift som var väldigt enkel (med facit i hand) och var jättebesviken på mig själv! Kunde inte sluta tänka på hur dum jag var som inte kom på lösningen snabbare…

Men så kom jag att tänka på den här bilden:

Och så är det ju! att piska sig själv alseles för hårt när vi arbetar mot våra mål hjälper nog ingen.

En hel mängd brittiska tidningar och TV-soffor var igår dominerade av den fantastiska “nyheten” att fett inte är dåligt att äta, och att de nuvarande kostråden är helt felaktiga. Yäss!! Äntligen börjar LCHF sprida sig utanför Skandinavien!

I mitt inlägg igår skojade jag ju lite om att stressen efter vattenläckan på morgonen skulle kunna bidra till ett magsår. Men har du reflekterat över hur normalt vi tycker att det är att ha just magproblem vid stress eller andra starkt känslomässiga tillfällen? Det är rese-diearren (alltså den där man får när man nästan missat sin flight, inte efter en för stor portion Ghandis Hämnd från uteköket i Mumbai), den nervösa förstoppningen innan ett viktigt möte och vi känner alla igen oss i konceptet “stressmage”.

Men varför är det just magen som får stryk? Varför får vi inte stress-ben eller stress-lungor? Jo, det är nämligen så att vår hjärna har ett direkt samspel med hela matsmältningssystemet. Och inte nog med det, matsmältningssystemet har ett alldeles eget nervsystem. Det enteriska nervsystemet är ett fint nätverk av nerver som ligger runt både tarmar och magsäck och organiserar all matsmältning utan att hjärnan själv behöver lägga sig i. Man har länge vetat att hjärnan kommunicerar med det enteriska nervsystemet och därför kan man ofta dra paralleller mellan stress, depression eller ångest och olika magproblem.

Martina Johansson skriver om magens nervsystem, för den som vill veta mer

Att hjärnan snackar med magen är alltså känt sedan länge, och är något som är intuitivt för oss som har stressmage. Men, en forskargrupp på University of California, Los Angeles, har precis publicerat en liten studie där de visar att kommunikationen hjärna -> mage faktiskt går åt andra hållet också.  (LÄNK) I en, väldigt liten, dubbel-blind studie fick en grupp kvinnor prova på att äta tillsatta magbakterier under en tid. Man kontrollerade sedan med MRI hur deras hjärnor arbetade när de fick lösa olika tankelekar och gåtor, som såklart var designade av forskningsledaren att vara påfrestande för igenkänning- och känlodelen av hjärnan. Det visade sig att en hälsosam mage ledde till en hälsosam hjärna som hade lättare att stå emot känslosamma påfrestningar. Det här är ett hett ämne inom många forskargrupper på olika fakulteter just nu, bland annat Johns Hopkins (LÄNK).

Det här var ju en väldigt liten grupp som genomgick testet, och det har även visat sig i andra studier att just ätandet av goda magbakterier inte spelar så stor roll för maghälsa i längden. Men visst får det en att tänka till lite. Om magen faktiskt snackar med hjärnan, och kan bidra till att man mår bättre och blir mer stresstålig, då har vi ännu en motivering till att äta sånt som magen mår bra av i största allmänhet, och lyssna på kroppen. Som LCHF-frälst vet jag vad som funkar för mig i alla fall..

Jaha, en hann inte mer än vakna och inse att det är Måndag, innan grannen nedanför står och knackar på. Vattenläcka. Jaha. Splendid.

Som tur är så hade vi en rörmokare på ingång redan, som ska hjälpa till att fixa vårt badrum, så det ordnar ju upp sig. Men ändå. Magsåret hade ju precis fått sårskorpa..

Som jag skrivit tidigare (Länk här) så liknar jag ibland mitt liv och mina humörsvängningar vid en bergochdalbana. Snabba svängar mellan upp och ner. Hisnande turer mellan avgrundsdjupa dalar och skyhöga toppar.

Det är inte kul när man åker ner till botten. Men det är fantastiskt när man är på toppen! Min pojkvän säger att han ibland önskar att jag var lite mindre svängig, och mer stabil, för min egen skull. Och han är ju den som får se hur illa det kan gå och hur dåligt jag kan må.. Det kan inte vara lätt..

Men när jag är på topp är jag väldigt produktiv, och har massor med idéer som jag blir väldigt exalterad över. Jag KÄNNER en hel massa under de här perioderna. Jag är helt enkelt väldigt känslig och intuitiv. Och i och med att jag under de här perioderna inte heller är ett dugg logisk, så är det också då som mina bästa idéer kommer – både när det gäller jobb och när det gäller livet i allmänhet.

Är inte säker på att jag vill byta bort dom stunderna mot ett mer jämnare jag..

Å jag älskar fredagar! Trots att det just den här fredagen är dags för läskiga möten, så känns det ändå liksom lite festligt.

Ikväll ska jag bemanna våran lilla AW här på jobbet. Vi turas om att köpa in lite alkohol (här i Storbritannien kan man få det levererat till dörren! Det stående skämtet när leveransen kommer hit till institutet är “Jaha, här kommer mycket viktigt forskningsmaterial ser jag..” 🙂 ) och lite snacks och så fyller vi en rejäl ishink från labbet och drar igång lite musik i kafét. Det är riktigt mysigt!

Glad fredag!

Mitt humör går verkligen upp och ner, i djupa dalar och till hisnande toppar. Jag funderar ibland om det är så att jag har någon typ av bipolär sjukdom? Det spelar inte så stor roll, så länge man mår bra, och accepterar sig själv som man är. Och det är precis där jag faller..

Jag har ett fantastiskt välfungerande självförtroende. Jag vet för det mesta om att jag klarar av de saker jag tar för mig. Men min självkänsla däremot är rätt skör. Jag baserar väldigt mycket av mitt eget värde, att vara jag, på hur bra det går på jobbet eller på vad andra människor tycker om mig. Just nu är jag inne i en svacka där det går trögt på jobbet, och det är väldigt svårt att hålla humöret jämnt. Det är så lätt att det slår över!

Igår var det dags för mitt årliga möte med chefen, där vi går igenom ett formulär där vi skriver ner mina årliga arbetsmål. Jag vet med mig att jag inte har klarat av ett enda av de målen! Det betyder inte att jag inte fått något gjort såklart – jag har gjort olika sidoprojekt – men jag har kört fast rätt ofta också. Så igår när det var dags att förbereda mig inför mötet och jag öppnade dokumentet med formuläret så svartnade det för ögonen.

Panikångesten var ett faktum! Jag gömde mig på toaletten ett tag och lät tårarna falla. När jag lugnat ner mig ett tag gick jag tillbaka till kontoret. Då hände det igen!

Här är en selfie från en dag när den här toaletten bara var en toalett, och inte en tillflyktsort..

Jag provade allt – jag gick och köpte gott fika, läste en tidning ett tag och så vidare. Al
la tekniker jag kan för att lugna ner mig och INTE gråta. Men det gick inte! Så jag fick skicka ett ärligt mejl till chefen och säga som det var. Jag skäms så mycket att jag har svårt att inte få panik vid tanken på mötet. Så nu har vi skjutit upp det till slutet på veckan. Chefen tycker att jag är knasig, men är väldigt snäll. Han säger till mig att det inte är någon fara, och att jag ska koncentrera mig på de saker jag HAR gjort istället. Så klart! Men det är inte det lättaste när man är på botten.

Jag skrev ett helt gäng dikter dock igår. Det är lugnande, och något jag tycker om att göra. Det går såklart också bäst när man skriver utifrån perspektivet att man sitter i ett mörkt hål..  Gick till parken och satte mig och bara skrev i ett par timmar. Sedan när jag kom hem gick jag nästan direkt till sängs, och sov nästan 12 timmar. Otroligt vad tröttsamt det är att ha dålig självkänsla!

Idag är det en ny dag. Jag tar det lugnt. Mjukstart. Visst kommer jag behöva jobba ikapp lite under helgen efter mina upptåg igår, men det känns helt okej. När humöret är på uppgång igen är det mesta helt okej.

/T

Jag skrev ju igår att jag är ett fan av attraktionslagen – det faktum att dina tankar styr din verklighet. (LÄNK HÄR) Men jag var noga med att poängtera att jag inte tror att det har ett dyft med koncept som universum eller kvantmekanik att göra. Det handlar, enligt mig, helt enkelt om hur våra tankar styr våra beteenden.

Men nu känner jag att jag måste göra ännu ett förtydligande. Igår hamnade jag nämligen på en hemsida där skribenten, i rätt hårda ordalag, fördömde människor som upplever att de känner sig maktlösa och som offer för världen runt omkring dem. Borde de inte bara ta sig i kragen och kämpa sig ut? Jag gjorde ju det, och jag har en jättejobbig bakgrund!

Och om attraktionslagen stämmer så kan man ändra sina beteenden bara genom att tänka positivt – och tänka att man kan! Kan jag, så borde ju du kunna? Eller?

Men det här tankesättet håller jag faktiskt inte med om.. Ja, jag tror stenhårt på attraktionslagens princip. Och ja, jag tror stenhårt på att man kan ta sig precis hur långt som helst med positiva tankegångar och härliga motiverande mål. Men man får absolut inte glömma att vara empatisk mot andra människors liv och förutsättningar.

Maggie själv. “Järn-ladyn”

Ett klassiskt exempel är den förra brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon var från en fattig familj där pappan var grönsakshandlare. Hon fick själv ta tag i sin utbildning och arbeta hårt för att ta sig in på universitet och senare in i politiken. Hon hade en hel massa “djävlas-annama” och en otroligt stark tilltro till sig själv. Det fungerade galant! Hon är ju inspirerande! Men sedan när det kom till hennes politik? Då hade hon absolut ingen empati för andra arbetarklassare. De kunde ju skylla sig själva som inte lyckade ta sig ur arbetarklassen! Varför skulle vi ge dem bidrag? Det är ju deras fel att de är den situation de är i idag! Kan jag så borde de också kunna! Hon hade helt enkelt inte en tillstymmelse till förståelse till att andra människors liv inte var hennes. Till att andra människor inte hade samma familjemiljö, samma inspirerande människor omkring sig, samma hälsa, samma väder, samma hormonrubbningar, samma… böcker i bokhyllan hemma  … vad som helst! Vi är komplexa varelser, och innan vi börjar lägga mallen av våra egna liv över andra människor så ska vi vara väldigt försiktiga.

Alla kan nå långt, och kämpa och lyckas, genom att tänka och agera positivt och med god självkänsla. Men alla har inte förutsättningen att tänka positivt. Alla har inte god självkänsla. Vi får helt enkelt se till oss själva, och göra det bästa vi kan. Kanske kan det inspirera någon! Men det är också allt vi kan göra. Hjälpa till genom att inspirera. Inte genom att lägga den mall som bara passar oss över en annan människa, och sedan döma dem för att de inte lyckas.

Japp, jag är ett stort fan av attraktionslagen! Så. Bloginlägg klart. 🙂

Okej, first things first. Attraktionslagen är alltså den där flummiga lagen om att dina tankar typ “attraherar” ditt drömscenario. Bara du tänker att du tänker positivt, och VET att du kommer få den där nya röda sportbilen, så kommer universum leverera den till dig!! Lovar!!

Haha, nä.

Så funkar det ju inte riktigt. När man läser saker som boken “The Secret” eller olika hemsidor där de talar om attraktionslagen (Googla “Law of Attraction” – här finns massvis med flum) så verkar fokuset ligga på att du kan forma värden omkring dig med ditt eget medvetande. Positiva tankar attraherar positiva saker i ditt liv. Många attraktionslagsanhängare använder faktiskt koncept från kvantmekaniken för att förklara hur det ligger till. Har du till exempel hört talas om Schrödingers katt?

Schrödingers Katt är ett tankeexperiment där en katt blir instängd i en låda tillsammans med en radioaktiv substans som kan döda den när som helst. Det innebär att du inte vet om katten är död eller inte, innan du tittat i lådan. Om katten hade befunnit sig i kvantvärlden – alltså nere på storleksordningen av elektroner och mindre kvantpartiklar – så hade man kunnat säga att katten är BÅDE död och levande på samma gång, innan någon kollar. Det är helt sant,och vetenskapligt bevisat! En elektron kan vara på många ställen samtidigt – innan du observerar den. Men så fort du observerar den, alltså typ försöker mäta vart den är någonstans så kommer den vara just där du mäter, och ingen annan stans.

Och det är här det blir fel.

Det är nämligen många som säger att om du kan välja att observera positiva saker, som till exempel en löneförhöjning, så kommer din värld att automatiskt bli sån, precis så som elektronen befinner sig precis där du råkar stå och mäta den. Men inte behöver jag skriva mer om kvantmekanik för att visa hur absurt det blir om man drar paralleller mellan kvantvärlden och världen av den storleksordningen vi lever och upplever?! Först och främst så är katten antingen levande eller död i vår värld. Det finns ingen vetenskaplig eller matematisk anledning att den skulle vara både och (men det är ju en roligt filosofitanke!)

Och varför skulle just din löneförhöjning vara ett bestämt stadie som du kan välja att manifestera genom att tänka på det? Jag väljer att “mäta” löneförhöjning, och då kommer jag få uppleva löneförhöjning! Varför skulle just dina tankar vara starkare än , till exempel din chefs (som tycker att du varit lite väl flummig på sistone som bara suttit och fantiserat om en röd sportbil i ett hörn och inte vill ge dig löneförhöjning)?  Nej, självklart kan det inte fungera så.

Men jag skrev ju att jag var ett fan!

Jag är absolut ett fan. Ett fan av det faktum att mina tankar styr mina beteenden. Om jag drömmer om att få ett forskningsanslag och väljer att fokusera positivt på det anslaget, vad händer då? Kommer mina tankar styra universum att manifestera det

Djävlar! Nu manifesterade jag aldeles för mycket rödvin igen!

åt mig? Knappast. Men kanske jag känner lite spänning och inspiration? Kanske jag har hjärnan på helspänn när jag läser vetenskapliga studier, och försöker se nya idéer? Kanske spänningen motiverar mig till att lägga lite extra tid på min anslagsansökan? Och kanske får mina positiva tankar mig att vara mer självsäker? Kanske jag manifesterar ett forskningsanslag till slut! Helt på egen hand och utan övertro på att universum skulle fixa det åt mig.

Vad tror du?

Spenderar söndagen med badrumsrenovering! Har fått ta ut all överbliven ilska på vårt hemska kakel. Riktigt kul! En hammare och ett stämjärn kan vara nog så god meditation.

Nu sitter jag på Pintrest och suktar efter alla snygga badrumsdesigner…

Nej, nu är det nog dags för gymmet. En har ju ingen dusch…