Lite trög i skallen idag efter gårdagens partajjande. Kennys mamma fyllde nämligen år, så vi bjöd över båda föräldrarna hans på middag. Riktigt lyckat!

Kennys pappa är nog världens coolaste gubbe.. Ja, jag säger gubbe. Han är nämligen bra mycket äldre än min mormor till exempel, och börjar närma sig sina 90 år. Han är en riktig karaktär! Nån som har sett den där Sällskapsresan-filmen när de spelar golf i Skottland? Han är typ precis lika excentrisk som den där gubben som ska lära Stig-Helmer golfa. 🙂

Kennys pappa är klan-chief för en av MacDonaldsklanerna och har under sin livstid bland annat: vuxit upp i fattig åttabarnfamilj i Glasgow, varit telegrafist för British Air Force, varit stationerad i Singapore, startat eget bolag inom hörapparater, släppt ett album med egna folksånger, varit akupunktör, startat en egen tidning, varit kommunpolitiker, tagit svart bälte i Taekwondo… och det är bara när man skrapar på ytan.

Men den sak som han lär mig och Kenny varje gång vi ses är blind tro på sig själv och sin egen förmåga. Han är troende, och varje kväll i hela sitt liv har han satt sig på sängkanten och tackat Gud för en fantastisk dag, och bett om att få njuta i hundra år (nu när han börjar närma sig hundra så har utökat bönen till 150, för att få lite bättre marginal ..). Det har fungerat! Även om jag själv tar till en dagbok istället för en bön till Gud, så tror jag att själva processen är en av de större anledningarna bakom att Kennys pappa fortfarande är pigg och alert! Ett tankemönster där positivitet och tilltro till att allt ordnar sig ligger i grunden. Det och kanske en whisky eller två..