Sportfantaster..

Alltså, det finns en gräns för hur mycket sport man klarar… Just nu, mitt i Fotbolls EM, är jag extra känslig..

Sport är något som min fryntliga fader har velat pracka på mig så länge jag kan minnas. Sport är bra för kroppen, och bra för vänskap och sammanhållning! Och visst är det så. Men det passade aldrig mig. Stackarn försökte så gott han kunde fram till att jag fyllde 10 och brorsan damp ner. Då gav pappa upp, omgrupperade, och fokuserade sin entusiasm för sport på honom i stället. (Det fungerade för övrigt! Är omåttligt stolt över min ishockeyspelande fantastiska bror som snart är färdigutbildad idrottslärare!)

Varför tog det aldrig? Mitt sportintresse? Jag vet inte säkert. Men det finns två saker som verkligen göder min ovilja för sport, som kanske är kvarlevor från när jag var barn.

1 – Uttråkad. Sport är så ohemult, fruktansvärt tråkigt. Jag var ALLTID uttråkad på fotbollsplanen som barn. Hade (och har) svårt att förstå vad det var som var så intressant! Stod ofta i min vänsterbacksposition och stirrade ut i luften – tankarna fast i den senaste Kitty-boken jag läst, i en förundran över hur grusplanen kunde hålla sig fri från ogräs, i nervositet över att göra bort mig, osv. Kunde aldrig liksom förlora mig i spelet. Har aldeles för höga varvtal i mina tankar än så. Visst förlorade jag mig själv ibland! Men det var oftast i korsordspussel och deckarmysterier snarare än fotboll. Och så är det fortfarande.

2 – Rå stämning. Alltså det verkar inte finnas många aktiviteter som frambringar så mycket ilska som sport. Både från utövarna själva och från åskådare. Visst förstår jag att många känner att ilskan väger jämnt med lyckan när det blir positiva resultat! Såklart. Men jag har suttit på läktaren på fotbollsmatcher tillsammans med min sambo många gånger och varit helt ställd över alla skällsord helt vanliga människor skriker ut.. Till sina medmänniskor! Nej fy. Det värsta är att många sportfantaster tycker att den råa stämaningen är berättigad. När jag bara var typ 12 år så sa min fotbollstränare att jag inte kunde springa och borde “ta i” mer. Rätt självklart när jag står och dagdrömmer i ena hörnet.. 🙂 Men jag blev jätteleden och slutade. Det var så klart många som tyckte att jag skulle bita ihop och acceptera att höra hur dålig jag var – det var ju inte bra för lagets prestation trots alt! Men jag själv tyckte redan då (och tycker fortfarande) att man måste dra en gräns för hur mycket skit man ger pubertala barn. Barn ska ha roligt. Så tack och lov slutade jag.

De här två sakerna gör att jag håller mig undan från sport så mycket jag kan. Även om jag uppskattar det faktum att min sambo inte behöver underhållas såskilt mycket just nu under EM.. 🙂 Jag kan sitta med min bok bredvid honom i soffan och få nästan två timmars läsro!

Men.. Just nu är jag mitt uppe i att läsa Aneiden. Virgilius episka dikt, som är en av de klassiska texterna i samma anda som Iliaden och Odysseen. Skriven på 70talet före kristus. Den är fylld med fantastiska fraser, och ljuvliga liknelser. MEN…. Efter att ha skrivit bara typ två sidor som hjärtskärande beskriver hur Aeneas kärlek, Dido, tar livet av sig så är nästa ämne…. sport….. Alltså seriöst. jag är nu inne på den FEMTE sidan som, i plågsam detalj, beskriver sportresultat… Suck.

20160629_123737 (2)

Rafflande båtrace..

Det är bara att inse att sport är en kulturyttring som är viktig för många människor. På EM-stadions åskådarläktare år 2016 så väl som antika Roms amfiteatrar och gymnasium.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s