När det kommer till forskning och vetenskap, och faktiskt hela den så kallade “vetenskapliga processen”, så utgör referentgranskning själva grunden. På engelska heter referentgranskning  “peer review” – alltså “granskning gjord av jämlikar” – som sammanfattar processen bra. Innan du får publicera resultaten av din forskning i en fin tidskrift så måste de först skickas ut till andra sakkunniga. Det är en process som både ska se till att du inte fuskar samtidigt som dina resultat blir tillgängliga för eftervärlden att bygga vidare på. Professorer och sakkunniga forksare världen över får se din forskning och ge kommentarer på motivationen bakom din forskning, metoderna du använde och slutsatserna du drog (och i mitt fall ofta: språkbruk… efter 12 år i utlandet så stavar jag fortfarande som en kratta…).

Bild av Tim Foley

Det har varit mycket debatt på senare tid om hur mycket alla dessa fina tidskrifter tar betalt för att få tillgång till alla artiklar. Det kostar alla universitet multum att se till att deras forskare och studenter har tillgång till de artiklar de behöver, samtidigt som chefer för de olika förlagen tar ut astronomiska löner. Ett fantastiskt projekt som – olagligt – ger ALLA tillgång till vetenskapliga artiklar kan man läsa om i den här länken.

Men en sida av referentgranskningsprocessen som inte är lika omdebatterad är att granskningen görs HELT GRATIS.

Det är alltså en helt vanlig del av en sakkunnig forskares arbete att GRATIS se över och kommentera på andra människors forskningsresultat. Sånt här gör mig vansinnig! Jag har ingenting emot att arbeta ideellt för människor som behöver det. Om ett ideellt förlag, som vill göra forskningsresultat tillgängliga för alla, skulle kontakta mig för att granska en artikel skulle jag inte gnälla en sekund. Men när det hela leder till att gigantiska vinstdrivande vetenskapliga förlag drar in storkovan.. nä Fy vad äcklig smak man får i munnen..

Ett av resultaten av den här modellen är till exempel att det är FÖRLAGET som äger rättigheterna till artiklarna. Ja! Som frilansande vetenskapskommunikatör blir jag ju extra upprörd av sånt här. När det gäller artiklar till “vanliga” tidskrifter är det ju såklart jag, som författare till artikeln, som äger rättigheterna till den och får sälja den vidare när och hur jag vill. Men när det gäller mina forskningsartiklar så måste JAG betala förlaget om JAG vill reproducera MIN EGEN text eller bild från en tidigare artikel… 

Tack och lov att jag precis bytt forskningsområde och ännu inte gjort mig ett stort namn inom min nuvarande inriktning… Men när den första artikeln dimper ner för granskning av mig, då hoppas jag att vi gått igenom en reform där artiklar antingen finns tillgängliga för alla, gratis, eller där jag åtminstone kan få lön för mödan.

Den som vill läsa mer om det här borde läsa den här väldigt bra och informativa artikeln (LÄNK).